Aidonia - Stay in my arms ( Danger luv riddim - Troyton music)
Min och Aidonias relation har fram till denna dag varit mycket frostig. Jag kunde aldrig riktigt ta till mig den bakomliggande humorn och värmen i 100 stab, och fram tills idag har detta stycke skymt sikten för det andra beskrivit för mig som mycket underhållande och befriande.
Det här är så fel att det inte kan bli annat än helt rätt. Rytmen är en tonsatt tidsresa tillbaka till 1998 och Linkin Parks svunna glansdagar. Aidonias falsksång gör låten till en genremässig kullerbytta svår att placera och för första gången tycker jag mig spåra en uppriktighet i hans stämma. Kan detta vara Aidonias Yuh love?
Från Richie Spice konsert på Göta Källare i Stockholm i juni förra året var mitt bestående intryck stor besvikelse. Inte bara för att jag stått och väntat i nästan två timmar på en artist som inte behagade dyka upp, utan också för att när han väl dök upp var helt okontaktbar. Då blev publiken mest tacksam att han ens orkade visa sig, men hela resten av den lite över timmen långa konserten präglades av Spices bristande scennärvaro och åskådarnas trytande tålamod med omständigheterna.
Mina förväntningar på Spice är, när han gör entré på Uppsala reggaefestivals stora scen på fredagkvällen med andra ord inte särskilt höga. Faktum är att jag inställd på och bävar för att det kommer bli en ren och skär upprepning av vårt tidigare möte. Samtidigt kan jag inte låta bli att nära vissa förhoppningar om att Spice ska tillfället i akt och gottgöra oss alla.
Även om han inleder klart godkänt med More life följt av Blood again är det dock fortfarande något som saknas. Med den katalog av fina stycken Richie Spice skapat borde han inte ha några som helst problem att bjuda publiken på en timme lång hitkavalkad och med inledningen gör han en halvhjärtad ansats. Det saknas fortfarande hjärta och närvaro, och utan dessa två så viktiga beståndsdelar ger konserten en smula själlöst intryck där Spice endast tycks vara ute efter att . Att han dessutom bara fått ett timme till sitt förfogande är, med hans låtmaterial i åtanke, en smula underligt.
Trots att han kämpar och sliter sig igenom nästan en tredjedel av sin låtkatalog och hinner med populära och omtyckta låtar som World is a cycle, Brown skin, Plane land och A nuh me dat, går det inte komma ifrån att det hela känns som just en kamp om att vinna den här något svårflörtade publikens hjärta, istället för att lägga fokus och energi på att framstå som närvarande, inkännande och på så sätt vinna publikens gillande. Han gör inte sitt material rättvisa, snarare slarvar han bort det i sin ambition att tillfredställa så många som möjligt med mesta antal låtar. I slutändan blir konserten inget annat än en trist parantes.
Romain Virgo visar trots den glesa publiken prov på en imponerande entusiasm när han strax före nio på festivalens inledande dag släntrar ut på stora scen.
Blott 21 år gammal har Virgo fler hits i bagaget än de flesta i hans ålder skulle våga drömma om, och han betar under den trekvart långa konserten av dem en efter en.
Även om inramningen passar Virgo, som gjorde en mer intim showcasespelning i Stockholm strax innan jul, saknar han här publikstödet som kunde gett honom en välbehövlig skjuts.
Runt Virgo svävar en ständig air av ödmjukhet, vilket lätt kan misstas tafatthet, och kanske kommer det ta honom ytterligare några år på större scener med större publikskaror, innan han vuxit in i kostymen som respekterad scenartist.
Självsäkerheten finns där främst i tonträff och röstläge, men just träffsäkerheten gör att han istället löper risken att framstå som för slipad och nästan tråkig. Detta illustreras inte minst i det nästan plågsamt långa acapellastycket.
Det finns med andra ord gott om utrymme för förbättringar, men med tanke på hans ringa ålder finns det ingen anledning till större brådska.
Hur mycket kan hinna hända på ett år? Tja, en av reggaevärldens just nu starkast lysande stjärnor har utnyttjat de månader som gått sedan han sist besökte Sverige, och Stockholm, till att med hits som Wildfire, Never leave I, Soul grabber och Chaka zulu pickney, ytterligare befästa sin roll som en av den samtida reggaens viktigaste röster.
Tarrus Riley är stadig, och kan kanske just därför av somliga uppfattas som lite tillknäppt och tråkig. Hans självsäkerhet som artist är imponerande. Där hans kvinnliga motsvarigheter som Etana och Queen Ifrica lätt uppfattas som arroganta och predikande, finns det en ödmjukhet i Tarrus auktoritet som gör att man inte i samma grad provoceras av hans emellanåt snusförnuftiga fördömanden.
Han är långt ifrån förutsägbar, men har som artist ett brett register av känslor, och förmedlar dem alla mycket övertygande och med stor trovärdighet. Just i val av låtar och rytmer visar han prov på en närmast oöverträffad fingertoppskänsla. Hans talang ger honom givetvis lite hjälp på traven, och förvandlar, som i fallet med exempelvis Island vibes rytmen, varje stycke musik han kommer över till audiellt guld.
Konserten blir snabbt en kavalkad av hits där publiken inte tvekar på att följa Riley och kapellmästaren Dean Frasers emellanåt snara tempoväxlingar. I upplägget av låtval är konserten närmast exemplarisk även om frånvaron av Get power from pain och Love created I förvånar en smula. Att publiken däremot tänder till som mest under just Never leave I och påföljande Wildfire överraskar däremot inte. Fram till den punkten tycks konserten inte varit annat än en förbluffande uppvisning i artisteri och scennärvaro.
Låtar i urval: Never leave I, Wildfire, Herbs promotion, Lion paw, Superman, She´s royal, Good girl gone bad, System set.
Min All time favourites lista gav lite mersmak. Jag är en listmänniska, men har dragit mig för att publicera för mycket listor då de sällan är särskilt roliga att läsa. Jag tänkte hur som hels tipsa om mina favorit realityserier.
Reality har alltid varit något av ett guilty pleasure för mig, men jag har på senare tid förlikat mig med att jag gillar det, och omfamnat att jag gör det. Men det hindrar mig inte ifrån att ständigt falla i fällan att behöva självrättfärdiga mitt realitytittande. Jag brukar tvätta min sargade finkulturella själ med väldigt mycket Kobra, lite Agenda och slökollande av Kunskapskanalen, för det gör ju det hela mer okej.
Svenska realityserier har jag dock väldigt lite till övers för. Jag upplever att översättningen av serier som Real Housewiwes eller Jersey Shore sällan funkar. Svenska Hollywoodfruar är den jag kollat mest på, men då mest i förbifarten, och den seriens framgång vilar enligt mig till nästan hundra procent på det underbara fyndet Maria Montezami. Kungarna av Tylösand var enligt mig dömt att misslyckas från början just för att castingen och samspelet mellan deltagarna i Jersey Shore är oöverträffad när det kommer till reality. Enligt min uppfattning funkar svensk reality som bäst när det kommer till så genomsvenska grejer som kryssningar och semestershopping, vilket enligt mig är en del av framgången bakom Färjan och Ullared.
Just nu kollar jag som bäst på senaste säsongen av Real housewiwes of New York. I serien Real housewiwes finns förutom NY, New Jersey, Atlanta, Orange County, Miami och Beverly Hills. Jag har sett första säsongen av OC och två säsonger av NJ och bägge dessa är sevärda, i synnerhet NJ bjuder på rätt dråpligt drama emellanåt. Atlanta började jag kolla på men ingen av karaktärerna föll mig i smaken och NY är min favorit. Mycket på grund av Jill Zarin och LuAnn Lesepps. Jag har försökt förstå vad det är hos Jill jag gillar (!) för emellanåt framstår hon som extremt osympatisk, men det finns något jordnära hos henne. I första säsongen är hon LuAnns go to girl i något så pinsamt som hårlöss, och det charmade mig på något konstigt sätt.
RH handlar mycket om skitsnack, dessa kvinnor kan onekligen konsten att göra en höna av en fjäder och vet inget om att välja sina fajter med omsorg. Det tjafsas om de mest banala saker. Men till viss del är det fascinationen över att just dessa banala grejer för somliga är så viktiga, som gör att man ändå fortsätter kolla.
A list New York var och är väl tänkt att funka som en Real housemen, eller vad man nu ska säga. Än så länge finns bara en New York-serie men det finns planer på en Dallas och Los Angeles version. Serien skildrar ett gäng homo och bisexuella mäns liv i New York. De rör sig i kretsar kring rika och berömda människor och har yrken som skådespelare, modeller, hårfrisörer och fotografer. I mångt och mycket är serien en direkt kopia av RH, dramatiken ligger på samma nivå även om intrigerna handlar mer om sexande och relationer.
Och när jag ändå är inne på detta med intriger och dramatik är det väl på sin plats att nämna Jersey Shore. Det är fylla, sex, relationer och humor i kubik. Vissa finner det tröttsamt men jag tycker att de första säsongerna av serien varit mycket underhållande. I den senaste tycker jag kanske att dramatiken kring Sam och Ronnie blev väl intensiv, och då är jag ändå medveten om att jag som tittare inte vet hur mycket som är regisserat. Jersey Shore vinner mycket på castingen och samspelet och om Montazami är Svenska Hollywoodfruars räddning är Snooki och hennes interagerande med de övriga Jersey Shores. FISTPUMP!
En serie jag verkligen älskar att hata är The City. The Hills varken älskar eller hatar jag, den är enligt mig helt meningslös och någon jag verkligen inte vill stryka medhårs är det här internationella äcklet Spencer Pratt. Även om Whitney Port vässat sina armbågar håller jag ändå på henne, och strebern Erin, som så tydligt lider av mindrevärdeskomplex är ändå en fröjd att följa.
Erin och Whitney i all ära, men den absolut största behållningen med The City, och även The Hills när hon faktiskt gästade, är Kelly Cutrone. Vissa kallar henne vulgär och elak, jag tycker hennes rättframhet är uppfriskande, om än kanske lite pinsam för dem som drabbas av henne svavelosande utskällningar. Självklart fick Kelly efter sitt deltagande i The City sin egen såpa, Kell on earth. Den gick bara en säsong, och Kell on earth är sevärd och underhållande om man som jag är nyfiken på pr-branschen och intrigerna bakom New Yorks modebransch.
Flipping out handlar om en mer eller mindre bindgalen man vid namn Jeff Lewis som tillsammans med sin affärspartner Ryan köper mark och hus för att sedan totalrenovera dem och sälja dem. När jag säger att han är galen är det en grov underdrift. Denna serie är intressant för att Jeff trots allt är rätt framgångsrik och det är intressant att följa hur en människa som är så galen som han ändå kan vara det.
En annan mäklarsåpa är Million dollar listing. Den är inte fullt lika bra som Flipping out även om de skildrar konkurrensen mellan tre mycket framgångsrika och unga mäklare i Los Angeles på ett rätt underhållande sätt.
Kathy Griffin är en amerikansk komiker som, enligt henne själv, harvar på med förhoppningen om att med tiden nå Joan Rivers framgångar. Hennes egen såpa heter följdaktligen Kathy Griffin: My life on the D list. Kathy är väldigt rolig, och serien ger en skön inblick i livet bakom kulisserna utan att försöka skönmåla något.
En annan serie som inte absolut inte på något sätt skönmålar något, utan som istället, inför varje ny säsong, skapar debatt om hur hårt och hur mycket man kan lämna ut och exploatara dokusåpadeltagare är Celebrity Rehab with Dr Drew. Serien balanserar alltid på gränsen till att bli ett ett evighetslångt publikfrieri där man vältrar sig i före detta framgångsrika människors olycka, men jag tycker att produktionen ändå lyckas förmedla den värme och omsorg som Drew Pinsky känner med de sargade själar som söker hans hjälp.
Tarrus Riley - Love scars
Med sina senaste alster, och då tänker jag främst på Soul grabber och Chaka zulu pickney, tycks det som om Tarrus Riley valt en annan riktning musikaliskt. Kvar finns fortfarande tydliga inslag av reggaen, men han har mod nog att väva ihop detta med andra stilar. Å ena sidan saknar jag den Tarrus jag vant mig vid att höra, både Parables och Contagious är två enligt mig väldigt välproducerade skivor där musik, text och arrangemang samspelar exemplariskt, men samtidigt förstår jag att Tarrus, som ändå hunnit göra så pass mycket musik ändå känner ett behov av att förnya sig. Och i och med att jag vet hur pass bra musiker han är, vågar jag ändå hoppas på att det, även om han fortsätter låta sig inspireras av andra stilar, att det alltid kommer finnas stråk av det han gjort tidigare.
För helt borta är ju inte den välbekanta Tarrus. I början av året bidrog han med Never leave I på Island Vibes rytmen, på ett sätt som väl är rätt typiskt för just honom, med en själspeppande låt.
En personlig invändning jag har emot de låtar Tarrus gjort på senare är att tempot gör dem svårdansade. Med de flesta av hans andra mer reggaebetonade låtar går det mer eller mindre alltid att gunga med, men både tempot, tonen och sättet Tarrus mässar fram texterna på gör Chaka zulu, och nu då Love scars till låtar som snarare bjuder in till ett meditativt lyssnande, påföljt utan några yvigare danssteg.
Som jag skrivit tidigare hör Tarrus till en av de artister jag lyssnat och lyssnar på mest. Här är en längre lista med mina favoritlåtar och här är de enligt mig femton bästa låtarna han gjort.
Inspirerad av min tweep Anna Thunman Sköld, tillika upphovskvinnan bakom den eminenta tv-bloggen Thunmans tv-blogg, tänkte jag ge mig i kast med att lista några av mina absoluta favoritserier genom alla tider.
Först slogs jag av tanken att det väl inte borde vara så svårt, men i takt med att jag började rota bland gamla inlägg från min förra blogg växte rädslan över att jag skulle råka glömma någon.
Det har jag dock valt att lösa genom att
1) skippa serier jag kollade på innan gymnasiet om de inte haft enormt inflytande på mitt tvtittande. Därför rök Ensamma hemma ( Party of five). Hade jag haft med den hade vi med säkerhet också hittat serier som Parker Lewis, 21 Jump Street, Ebba och Didrik, Dönickar och Dårfinkar, samt Skönheten och Odjuret på denna listan, och med facit i hand vet jag inte om jag kan stå för kvalitén i alla dessa serier.
2) Jag har skippat tecknade serier. Det utesluter framförallt Simpsons, som jag inte ens är säker på skulle platsat för jag är ingen större Simpsonsfantast, men också Futurama och The Boondocks, som väl var den som var allra närmast att platsa om någon.
3) Inte heller har jag valt att ta med några renodlade sketchserier. Bland de jag övervägde fanns Little Brittain och Kvarteret Skatan men denna lista avser främst fiktiva serier med en övergripande handling.
Med det sagt…
Dark Angel är en av de serier jag såg som tonåring som jag ändå låtit nästla sig in på listan, mest för att den betydde rätt mycket för mig då. Jag kommer så här i efterhand knappt ens ihåg hur den slutade, eller om jag ens såg färdigt hela serien, men tycker att den förtjänar ett omnämnande. Jag är väl medveten om att den möjligtvis tappade mot slutet men är beredd att ha överseende med det då jag ändå tycker att den var mycket bra de inledande säsongerna, både vad gäller manus, handling och skådespel. Kyle XY är en annan liknande serie som hade kunnat hamna på listan hade det inte varit för att jag inte sett den andra säsongen, och därför tyckte det var bäst att inte ta med den.
Jag följde Cityakuten mer eller mindre slaviskt från start, då jag var runt tretton och har förmodligen sett alla avsnitt minst två eller kanske till och med fler gånger. Jag håller med om att serien bitvis är svajig, men är mycket imponerad av att producenterna, manusförfattarna, regissörerna och skådisarna ändå lyckas hålla så hög klass på serien i så många säsonger. Enligt mig finns det ingen annan serie som visat på samma kontinuitet.
Vita huset är en annan serie jag följt slaviskt. Jag föll för tempot i dialogerna och för att man enligt mig lyckades förena politik och intriger utan att det blev varken patetiskt eller pretentiöst. Sen hade jag också ett extremt gott öga för CJ spelad av Allison Janney.
Det var länge sen jag såg på Oz men jag påminns om serien varje gång någon av skådisarna dyker upp i någon annan av de serier jag följer. Jag har inte vågat kolla om serien och kanske är det inte alls så bra som jag minns den, men jag minns den som väldigt bra tack vare handling, intriger, skådespel och manus.
Det är tråkigt att det känns som att man måste rättfärdiga att man tittar på SATC eller ens tycker att det är bra, och att så få ens funderar över varför denna serie är så utskälld, eller på om att den är det har något att göra med att den handlar om fyra framgångsrika kvinnor. Själv uppskattar jag den värme den beskriver vänskapen mellan de fyra kvinnorna på. Det tog serien två säsonger att verkligen ta sig, men sen blev den både underhållande, rolig och bitvis ändå lite rörande.
Det var väldigt länge sedan jag såg Six feet under, jag har inte vågat kolla på det sen det slutade gå av rädsla för att jag ska upptäcka att det inte var så bra som jag minns. För jag minns det som väldigt väldigt bra i så väldigt många avseenden. True Blood har inte alls lyckats bjuda på lika mycket förtätat skådespel, men det är nog mycket på grund av att TB är mer av ett spektakel än vad Six feet under var.
The Sopranos har jag dock vågat se om och även om de inledande säsongerna känns lite daterade har den bara överträffat mina förväntningar och blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag ser den.
The Office UK har jag inte heller vågat kolla på sen det gick, men jag minns att jag verkligen älskade den, och även om jag kanske skulle ändra uppfattning om den litar jag på att jag hade tillräckligt bra omdöme när jag såg det för att den ska platsa på listan. Det gör dock inte Gervais andra skapelse Extras, men det beror snarare på att jag inte sett lika mycket av den serien för att med säkerhet kunna uttala mig om den. Men jag gillar det jag sett av Extras väldigt mycket.
Människornas stad är både dråplig och rörande. Just värmen som man skiljer vänskapen mellan de båda pojkarna på tycker jag är väldigt välgjort.
Sleeper cell visades om jag inte minns fel på Svt någon gång sommaren 2005 eller kanske 2006, och är en serie jag känner mig nödgad att tipsa folk om i tid och otid för den är inte bara extremt bra och välgjord, den har inte fått på långa vägar så mycket uppmärksamhet som den borde. I synnerhet om man tar i beaktande den enorma hajp som 24 levt på sen start.
När jag gick gymnasiet hade jag endast markutbudet och var hemfallen åt vad Svt och Tv 4 visade. Då visade Svt Uppdrag: Mord och jag fullkomligt älskade den serien. Jag spelade till och med in varenda avsnitt och tv-filmen på vhs. Några år senare kom The Wire och jag insåg att Uppdrag: Mord bara varit ett smakprov, en liten övningsrunda. För även om serierna egentligen inte är särskilt lika så finns det ändå beröringspunkter i det träffsäkra skådespelet, något jag tror grundar sig mycket i liknande regi, och jag vill tro att det är därför jag gillar The Wire. Uppdrag : Mord är för övrigt just en sån där kär serie man helst inte ska se om, i synnerhet inte efter att ha sett The Wire, för då inser man hur svältfödd man just vid tillfället kanske var på en hårdkokt kriminalare. Därmed inte sagt att Uppdrag : Mord var dåligt. Men tro nu inte att detta betyder att jag gillar På spaning i New york ( NYPD Blue) eller någon serie med Law i titeln, för det gör jag å det bestämdaste inte!
Dessa serier har jag alltså sett mer eller mindre från början till slut och de är alla avslutade vilket gör det lättare att försvara kvalitén i dem. Nu förstår ju jag att jag bara ska bedöma seriernas kvalité till dags dato men det är ändå svårt när det finns vissa serier jag verkligen älskar, men ändå kanske missat ett par säsonger av. Därför vill jag lägga in en brasklapp och säga att när jag säger att jag tycker de serier som följer är tillräckligt bra för att platsa på min all time high lista, så är det för att jag bedömt att det jag faktiskt sett har varit tillräckligt bra.
På senare år är det som om det med varje serie kommer en ärkefiende, en illvillig konkurrent. Givetvis är detta ett medvetet drag från somliga produktionsbolag, och i ett försök att locka läsare hoppar media glatt på tåget. För oss i publiken handlar det i slutändan om att ta ställning. Weeds eller Breaking Bad? How I met your mother eller 2 & 1/2 men? Sex and the City eller Entourage? Själv tycker jag den här typen av jämförelser är helt meningslösa och faller på sin egen orimlighet, men kan förstå att det ändå är kul som identitetsmarkör, om något. I valet mellan Weeds och Breaking Bad väljer jag hursomhelst Weeds vilken dag i veckan som helst. Denna serie lyckas på något sätt återuppfinna sig själv gång på gång och det gillar jag. Sen är Kevin Nealon och Elisabeth Perkins bägge helt fenomenala! Just hysterin och kaoset som präglar serien i tid och otid är också rätt underhållande.
Enligt mig är The Office US en av de allra bästa tv-komedierna som går på tv just nu. Bäst hittills har säsong fem varit, och brandövningsscenen hör till en av få scener som varit nära att kväva mig av skratt.
Hade jag skrivit denna lista för två månader sedan hade The Big Bang Theory fått nöja sig med att vara en bubblare, men de senaste tre avsnitten, och framförallt etablerandet som Amy Farrah - Fowler som en återkommande karaktär har enligt mig inneburit ett enormt lyft för serien. Ett tag var jag rädd att den skulle falla med Pennys och Leonard förhållande men tack och lov har Chuck Lorre och Bill Prady hittat sätt att förnya serien på och det är jag enormt tacksam för. Jag är extremt kräsen när det kommer till sit-coms, faktum är att detta är den enda som är med på listan. Varken Seinfeld eller Vänner kan jag med gott samvete ta med. Seinfeld kan jag uppskatta och har jag kollat mycket på i efterhand, men det känns inte riktigt som samma grej, och Vänner känns så här femton år efter Anistonfrillan rätt daterat. Att jag alltså inte gillar HIMYM borde inte komma som någon överraskning.
Även om Bill Compton känns väl tröttsam och blek gillar jag ändå True Blood rätt mycket. Sista säsongen slutade lite svagt och det känns som om man slarvat bort Tara lite i villervallan, men jag gillar ändå blandningen mellan nutid och mystik, även om True Blood inte på något sätt är särskilt unikt i det avseendet. I övrigt har jag inte mycket till övers för serier med inslag av demoner eller övernaturliga fenomen. Jag började kolla på Supernatural och gillade det skarpt, och kanske skulle den platsa om jag sett alla säsonger. Vampire Diaries gillar jag överhuvudtaget inte, och Buffy tyckte jag redan från start var för mycket.
Tredje säsongen av United states of Tara var långt ifrån någon höjdare och den fjärde började väldigt svagt, vilket fick mig att börja misströsta rejält. Men de senaste två avsnitten har varit helt fantastiska och levererat riktigt grymma cliffhangers. För mig är det en gåta hur denna serie kan ha gått så många svenskar förbi. Framförallt är det pinsamt att Tv 9 inte valt att visa den större omsorg.
Jag sträckkollade på samtliga säsonger av Sons of Anarchy under mellandagarna och när jag till slut var tvungen att leta mig ut för att handla mat hade verkligheten flutit ihop helt med dikten och jag började se kriminella var jag såg. Serien lever på gott och ont på att vara väldigt autentisk. Även om vissa grejer känns väl vidlyftiga påminns vi ju dagligen om att det faktiskt finns dem som tar lagen i egna händer. Sen tycker jag dynamiken mellan de olika medlemmarna och i synnerhet rivaliteten mellan alfahannarna är intressant.
Ett axplock svenska serier jag sett och uppskattat är Tusenbröder, Det nya landet, Hammarkullen eller Vis ses i Kaliningrad och Familjen Babajou.
Serier som är aktuella just nu men som bara gått en eller ett par säsonger och som jag tror med tiden kommer platsa är Modern Family, How to make it America, Game of Thrones, Downton Abbey och The Walking Dead.
Jag har medvetet valt att inte ta med Dexter, Deadwood, It´s always sunny in Philadelphia, Rome, The Riches, Dirt, Big Love, Medium, Lie to me, Cougar town och Heroes för att jag missat en eller fler säsonger av dessa.
Två serier som bägge bara förärades med en säsong var Lights out och The no 1 ladies detective agency. Bägge mycket bra, välgjorda serier som hade förtjänat bättre. Lights out hör till något av det bästa jag sett i år, oavsett vad jag kanske tidigare hävdat.
Till dem som snubblade precis på målsnöret hör Kitchen confidential.
Jag har däremot inte glömt Boardwalk Empire eller Entourage. Även om den sistnämnda kan vara lite småkul om man är på rätt humör så tycker jag inte det är särskilt nyskapande eller underhållande att se en skådis låta snyltande vänner och släktingar supa bort alla pengar. Boardwalk tappar för att scenografin känns alldeles för styltig och för att samtliga kvinnliga karaktärer är absoluta mähän. Inte heller något större fan av Californication.
Puuuh! Låt oss nu hoppas att jag inte glömt någon.
UPPDATERING 1.
Visste väl att jag glömt någon. Jag håller som bäst på med senaste säsongen av In treatment så jag skulle väl kunna ursäkta mig med att jag inte sett allt som går att se men oavsett vilket hör den till något av det bästa jag sett.
UPPDATERING 2.
Jag har också glömt Band of Brothers. Visserligen är det några år sen jag såg det, men den är ändå så pass bra att det är närmast oförlåtligt att jag inte kunde komma ihåg den. Helt hysteriskt har jag dock precis börjat kolla om och även om det är kul, är det för hysteriskt för att platsa på listan.
Laden - Come mek mi touch you ( Di genius)
Har en känsla av att denna låt kommer drunkna i den strida flod av låtar som bruklig brukar släppas i maj och juni, men när ändå en naiv förhoppning om att den får sina femton minuter i rampljuset, för det förtjänar både Laden och Di Genius.
Beatet visar med all tydlighet att Di Genius borde börja producera hiphop och rnb. Egentligen gör han väl egentligen, med låtar som denna, redan det, med den skillnaden att sången eller rappen alltid läggs på patois.
Jag gillar beatet för att det är sensuellt och förföriskt. Jag föreställer mig att den spelas på klubben precis när det börjat mörkna, folk har inte börjat dansa än, och det ligger en förtätad spänning över vad kvällen har att bjuda på, i luften.
Timberlee Linja ( White label riddim / Equiknoxx)
Timberlee har man tidigare kunnat höra på bland annat Cosa nostrarytmen som kom i fjol där hon bidrog med den lite småklistriga låten The General. Andra medverkande på White Label är bland annat J.O.E som mycket tragiskt avled i februari i år, samt Spice, T.O.K och Beenie Man, men Timberlee är den som i mina öron sticker ut mest.
Equiknoxx har ett väldigt särpräglat och eget sound, och det i kombination med att rytmerna voicas av artister som även de har ett speciellt sound, som Spice och Aidonia, gör att rytmerna sällan blir en i mängden av alltför många.
Just denna sticker kanske inte ut så mycket, men med de medverkandes hjälp kommer den nog skörda vissa framgångar.
Här har jag samlat ett par andra låtar Equiknoxx producerat, samt ett par andra låtar med toastande tjejer.
